Hur som haver, jag satte av i en rasande fart och efter 20 meter tyckte jag att jag fått in tekniken. Då visar sig spårets första hinder: en gigantisk nerförsbacke. Med tanke på hur hala skidorna var, hur ovan jag är och att skidspåren svänger ibland så såg jag genast backen som ett stort problem. Och mycket riktigt, två vurpor blev det. Några blåmärken har inte visats sig än men jag är säker på att de kommer! Detta var alltså problem nummer 3! Jag blev självklartomåkt av en liten unge som stavade på som aldrig förr och insåg då hur dum jag måste sett ut i spåret. Jag har inte åkt längdskidor på säkert 10 år och då åkte jag bara upp och ner för Hyacintvägen som, liksom resten av Skåne, är helt platt!!! Hur som helst, jag åkte i min egen takt längs med sjön som lös vit, lyssnade på min musik och allmänt njöt av tillvaron. När jag kände mig helt slut i kroppen bestäde jag mig för att vända om och åka tillbaka igen. Då kom problem nummer 4: att komma ur spåret, vända och komma i igen. Detta låter kanske lätt för er som inte provat, men jag klände mig lite som en nyfödd häst som inte riktigt vet var den har fötterna. Korsade skidor hit och dit! Men även detta problem klarade jag av och satte sedan av i en rasande fart hemåt. Vid den här tiden tyckte jag att jag hittat tekniken och fått in snitsen med längdskidor och kände mig ganska nöjd med mig själv! Då kom jag fram till en väldans fin plats och bestämde mig för att ta upp kameran och ta en bild. Då uppdagar sig problem nummer 5: När jag står där med händerna ur vantarna, stavarna mellan benen och kameran i högsta hugg så börjar jag glida framåt. Jag står alltså i en, svag men dock existerande, nerförsbacke! HJÄLP! Jag skyndar mig att ta bilden, sätter snabt på mig vantar och greppar stavarna precis i tid för att ta emot i nerförsbacken som bara blev brantare och brantare!