Jag har kommit på att mitt problem är att jag tänker för mycket. Så fort jag tänker mig bort från Geilo så kommer tårarna. Och det är svårt att låta bli att tänka på hemma ska ni veta. Jag vet att det finns folk som tänker på Kristianstad och suckar och som inte vill annat än att komma bort därifrån, och jag måste erkänna att för ett år sedan så var jag en av dem. Studenten närmar sig och man vill bara att skolan ska ta slut så att man kan ge sig ut i världen och bort från Kristianstad. Men sanningen är den att när man varit borta i några månader och bott för sig själv så börjar man inse att Kristianstad inte är så dumt egentligen. Just nu vill jag inget annat än att få komma hem igen, och stanna där ett tag. Jag pratar inte om ett år eller så, men att få bo hemma en månad och slappna av lite. Kunna göra vad jag vill, träna när som helst, träffa vem jag vill när jag vill, kunna resa bort om jag känner för det och inte vara fast på Geilo där det händer absolut ingenting. För att föra tankarna på annat så gjorde jag häromdagen en muckarkam som mamma så fint kallar det. Idag är det 56 dagar kvar tills vi åker hem (förutsatt att jag får sluta den 7e april)